he blir noo bra

Fick lite dåligt samvete för att ha skrivit föregående inlägg. Jag har ju det bra. Bara lite ( ok, ganska mycke) sömn som fattas, men det ordnar sig. Förr eller senare.

Dagens promenad gick via ett café. Sörplade kaffe och åt en fettig croissant. Slickade mig om läpparna och gick ut för att njuta av det soliga vintervädret. Såg tiotals barn och ungdomar skrinna och tjoa, skratta, ropa. Livet e skönt.

hohooo, John Blund, var e duh?

Just det- om nån vet varifrån man kan beställa Nukkumatti så berätta! Han tycks int veta att vi finns.

Det är med blandade känslor jag skriver det här. Jag sku int vilja klaga för på riktigt är jag nog så väldigt lyckligt lottad över att ha fått en så underbar, frisk, pigg,  liten dotter. Jag sku int vilja klaga för att jag vet att många andra har det mycket, mycket värre. Men vi kan väl komma överrens att det här inte är att klaga. Jag bara rapporterar...

Vår trollis har glömt hur man ska sova. Värst är det på kvällarna. Då jag tror mig veta att det är läggdags gör vi alla kvällsrutiner med tvätt och mat och vete fasan hur rutinmässigt vi gör det. Men då vi nattar henne somnar hon bara inte. Eller hon kan somna, men hon kan vakna på nytt en liten, liten stund efteråt.
 När detta hållit på i några timmar är hon så gnällig och sååå trött att hon bara gråter. Behöver kanske inte säga det att när  det har hållit på i några fler timmar är vi alla så trötta så vi nästan bara gråter. Vill inte ens tänka på vad grannarna gör- skrikfest klockan två på natten kanske int är det de önskar sig inför en ny jobbvecka..

int riktigt men nästan

 

Inspirerad av malinofrejas fina mamma-dotter foton tänkte jag döda tiden med att fota oss två här hemma.  Tanken var god- men slutresultatet var inte gott.  Int ens nära på.

 Det positiva är ju att bilderna blir äkta: man kan int be en en månad gammal bebis fejka ett leende. Nu ska fotografen bara öva på att rikta kameran rätt. Eller kanske det ändå är enklare att be nån annan knäppa fotot?

penny for your thoughts

Undrar va hon tänker?

rätt nr

Om det ännu finns nån som tvivlar vem ni ska rösta på i presidentvalet kan ni kolla blöjan här under.

men knip ihop nu dååååh

Nu då våra dagar börjat bli mer än överlevnadsdagar, 
då vi dag för dag lär känna barnet bättre och vet vad som funkar,
då hon växt fint och är piggt och mår bra,
nu då allt gått så pass fint att jag bara vill ropa hurraaaa-

(för visst har det varit en aning svettigt och stressigt och visst,
mycket som jag grubblat över, funderat, oroat mig, frågat )

Då stirrar rådgivningstanten på mig
och frågar med en djup röst:

Har du kommit ihåg att knipa ihop?  Du måste träna dem. Dagligen.Flera gånger.
Vet du int hur viktigt det är att träna dessa muskler? Känner du av dem mer?

Då har jag lust att blänga surt på henne och säga nåt fult.
Men kniper ihop och säger att jag inte kommit ihåg.
Har haft annat att tänka på.

hundsamtal

Har inte haft tid att tänka på det- men vi har ju faktiskt en hund. En härligt energisk parson russel terrier som varit hemma hos mina föräldrar sedan trollis föddes. Idag då jag skypade med mamma ville hunden också vara med på ett hörn.

Är glad att ingen utomstående såg mig då jag satt och gullade med en datorskärm. Hunden som satt på den andra sidan fatta nog ingenting den heller. Men gullig var den.

posten fortsätter leverera

Postiljonen hade igen med sig ett bebispaket- denna gång från Australien.  Kusinen och hans fru verkar ha tömt hela babyshopen i Brisbane.

lata söndag

Tttat på film.

Röstat på president.

Dinglat med benen.

Gullat med gullungen.

lyxliv

Njuter av lyxiga dagar för tillfället.

I går blev jag bortskämd i Borgå.  Ren i bussen på väg dit var jag såå glad och nöjd-  avkopplande att resa då man inte behöver stressa med tidtabeller eller annat. Då vi kommit fram blev jag omhändertagen till max ( medan bebben sov fick jag njuta av härligt sällskap, ljuvligt god mat, kaffe och godsaker. Hade tid att själv också ta en tupplur. Inte illa!)  

Idag då T varit hemma har jag också fått njuta- han gick ut med vagnen och jag fick tid för mig själv. Hann med massor av grejer och nu sitter jag här i ett städat och fixat hem. Sörplar kaffe och äter den första Runebergaren. Mums.

en spilivink på besök

Har spenderat dagen med den sötaste och charmigaste ettåringen och hans mamma. Skoj!

Måste tillägga att jag självklart aldrig skulle publicera foton på andras barn - men hoppas detta är ok då ingen känner igen honom. Vi kan säga att han heter James Bond Jr och kommer från Thailand.

vinterfiilis

Idag ser våra fönster ut såhär. Ljuvligt me snö!

( Hoppas fönstrena blir tvättade samtidigt?)

Trädet runt knuten hade fått en egen halsduk.

De e så sjukt skönt  att va ledig. Man har  tid att se sig omkring och dagligen upptäcka nåt som får en på gott humör. Men nu ska vi klä på oss och gå och möta två fina typer. Adios!

kvaak

Sitter och skaipar med min syrra fastän jag borde så mycket annat. Men det man mår bra av ska man göra- alltså allt det andra får vänta! 

Har också sällskap av dessa gula ankor som hittat till vårt kök. Köptes på loppis i söndags men har inte hunnit städa undan dem än . Nuförtiden lever jag sini enligt samma motto som en kompis ( stal detta från hennes feja):

Vet int hur jag ska beskriva vårt hem just nu- ett organiserat kaos låter lite väl uttjatat ren, men nåt liknande skulle passa. Imorgon får vi besök av en gammal kompis och hennes lilla prins. Har ännu ingen strategi för hur jag ska göra för att det skulle se städigt ut här hemma. Antingen gör jag en pika-städning eller så ger jag henne solglasögon och släcker alla lampor. Eller nåt. Bjuder henne på min suveränt goda morotskaka redan i tamburen-då glömmer hon nog allt annat.

som på julafton

 I går fick vi ett paket av min faster som skickat en härlig pyjamas-sparkdräkt åt lillen. Idag damp det här ner i postluckan. Den rosa amningströjan är av mamma och chokladen är reklam- men hej om nu nån som jobbar på Marabou läser detta så får ni gärna skicka mera choko! Fazers duger också.

gilla läget

Trots att hon är fin och go och mjuk och  härlig och helt underbar  tycker jag att det är otroligt skönt att hon nu sover.  Kom just in från en timmes promenad. Nu ska jag passa på och njuta av en stor kopp kaffe och kura ihop mig i soffan med en varm filt.

tjugosjunde gången

 Vår lilla trollis har visat sig vara en väldigt bestämd liten fröken. Vet int om det är jag som inbillar mig, men tycker mig redan nu se en personlighet växa fram: bland annat att hon är envis som tusan. Om man tänker positivt så är det ju enbart bra med att vara envis- man är målmedveten och framåtsträvande.

Men nu är det det här med bärsjalen. Jag vill ju att hon ska trivas i den för det är det bästa sättet för oss att spendera tid här hemma- alltså då vi int sover, äter eller umgås. Då skulle jag ha händerna fria att fixa det som måste fixas- trots att flickan är vaken. Men nu är det ju också så att jag under några veckor provat sjalen och lillskruttet tycker ju inte alltid som mig. Jag har testat olika ställningar, olika sätt att knyta, ja- jag har nästan stått på huvudet. Men skruttet har mest skrikit. Idag var det säkert tjugosjunde gången vi testade sjalen.

Nu är det ju också så att mamma är envis. Har tänkt att hon nog kommer trivas i sjalen om vi bara kommer fram till en bra lösning. Det kan ju hända att hon skrikit för att hon varit trött eller för att hon ( i början) kännt att jag varit osäker. Nu har hon trivats i sjalen i en kvart. Jippii! säger jag.

Skruttet vet int vad hon ska säga. Så här såg hon ut då hon vaknade i morse.

Jag vet att ni inte är många som läser detta- men om nån har erfarenhet av bärsjalar eller annars bara kan hjälpa med åsikter- pliiiiiis kommentera! Måste tillägga att orsaken att jag vill använda sjalen är den att det visat sig att vår dotter inte trivs längre vakna stunder på andra ställen än i famnen. Nu då jag är ensam hemma bär jag henne  97% av hennes vakna tid. Brukar det vara så?  

födelsedagsbarnet

Idag har den här pinglan födelsedag. Luv ya!

på skidtävling

På förmiddan packade vi lillskruttet i bilen och styrde kosan mot Vanda. Finska cupen för damer och herrar skidades i Håkansböle. Nåt av nästan det första vi gjorde på tävlinsplatsen var det obligatoriska: att provsmaka korven. Här står vi ut på Vandavischan och dricker termoskaffe mellan starterna:

Vädret sku ha varit perfekt om det int hade blåst så förskräckligt.

Då vi kom tillbaka till bilen frågade jag lillfröken om vad hon tyckte om tävlingarna. Såhär svarade hon:

"Lite surt e de nog då int jag fick nån egen korv."

"Åj va alla skida snabbt!"

."..om några år e jag nog lika duktig"

Från idrottscentret körde vi till Ikea och åt kötisar tills vi sprack. Det var den dan det!

om frågan om att ha barn

Tycker det här blogginlägget är det bästa på väldigt länge. Kan inte annat än beundra Mrs G och det att hon  står på sig och öppet berättar om sin situation. Känner så till det där att man som kvinna på 30 + får frågor om man har barn och varför man inte har det. Synpunkter på att "meningen med livet är att ha barn" och att man inte fattar vad riktig kärlek är innan man suttit där med en egen unge i famnen.

Själv kommer jag från en by på landet och jag garanterar- det är nog inte många som bor i den byn som skulle ha avvikande åsikt i frågan om det hör till att "skaffa" barn. Många som bor där har också levt enligt ett visst mönster ( ni vet det där med villa-vovve-Volvo så snabbt som möjligt). Då jag på mina semestrar hälsat på hos mina föräldrar har jag ganska ofta fått frågan om jag har barn  och då jag svarat att jag inte har det blir folk mest tysta. Det alternativet finns liksom inte i deras värld. 

 För tio år sen var jag 25 och hade köpt egnahemshus tillsammans med min fina sambo som jag sällskapat med sedan gymnasiet. Fick jobb strax efter avslutade studier och fast anställning på en trevlig arbetsplats. Många skulle ha tyckt att det skull ha varit "läge" för bebisar, men ärligt talat så tänkte jag inte ens på det då.  Jag har alltid gillat barn men fick liksom aldrig den där babyfebern som så många pratar om. Sen gick åren och mittiallt var jag tretti och singel. Det är ju inte aktuellt med att planera familj som singel- men det fattar ju inte t.ex. ens åldersstigna släktingar.

Värst var nog min egen mamma. Jag älskar min mamma för den hon är- men oj vad jobbig hon kan vara i bland. Hon bor ju i en by i Österbotten där alla de där gamla värdena och åsikterna är väldigt starka. Hon ville ju säkert så gärna bli mormor då många andra i grannskapet blev det. Men hon fattade nog aldrig hur jobbigt det kan vara att höra att h o n så gärna skulle bli mommo "innan det är för sent" . Att själv vara 32 och bli påminnd om det att man gör ens egen mamma besviken är nu inte det finaste man kan höra- samtidigt som man själv också tänkte på saken. Tänk om jag inte ens kan få barn, tänk om det snart är för sent, tänk om... flera är de tankar som snurrat på i mitt huvud då jag blivit påminnd om att jag inte är en riktig kvinna om jag inte fött barn.

Som tur är har jag de senaste sex åren bott i Helsingfors - i en stad av denna storlek är man okej som man är. Här finns inga grannar som undrar eller arbetskompisar som frågar. Här är det helt vanligt att man är en kvinna på 30+ utan barn. Och främst av allt- här har man ett väldigt rikt socialt liv fastän man är över 25 och inte har barn.  I en mindre stad är det familjerna som dominerar och där kan en singel eller barnlös kvinna i den åldern ha ganska svårt att hitta sällskap på kvällar och veckoslut- det är då de flesta familjer är hemma och umgås.  Jag är så otroligt glad över att jag fått erfara detta och vet om att jag är precis lika värdefull som jag är- med eller utan ungar. Jag vet att jag är viktig som mig själv- inte som mamma till ett barn.

Nu är ju förstås situationen en annan-  i december blev jag mamma till en helt underbar bebis. Vår fina dotter föddes dagen efter min egen 35-årsdag. Visst kände och känner jag också den där väldigt, väldigt starka känslan och känner en så oerhört stark kärlek till barnet- så stark så att jag inte kan beskriva den. Jag vet att jag är en av de viktigaste personerna i barnets liv hela livet ut.  Jag är ändå så oerhört glad att jag fick uppleva det att vara 25/30+ och barnlös- det gjorde mig till en mycket starkare människa. Den tiden i mitt liv gjorde att jag hittade och accepterade mig själv som den jag är.

Jag vet att det inte är nån idé att förklara för mamma om hur viktig en kvinna är trots att denne inte har barn. Under hela hennes 60-åriga liv har hon levt i en omgivning där barn varit lika självklart som bastun i ett finskt hem. Det jag är glad över är att tiderna ändras och att folk nu inser att vi har valmöjligheter. Jag hoppas verkligen att alla skulle tänka efter och inte automatiskt bestämma sig för barn för att det "hör till". I mitt jobb har jag sett alltför många familjer där barnen far illa och frågat mig om det faktiskt är ok att få barn bara för att det hör till.

Nåt av det mest irriterande är att jag knappt hann hem från sjukhuset innan jag fick den första frågan om det blir fler barn. Då jag int ens hunnit smälta eller återhämta mig från förlossningen,  fatta att jag är förälder eller fått se hur livet med barnet börjar ta sig- då är det ju liksom int läge att fråga om det blir fler barn.  Men som tur är så är jag helt säker på att dessa personer som frågar inte riktigt tänker efter. Åtminstone int hela vägen.

om att göra sånt man gillar

Vår lilla trollfröken gillar vatten skarpt. Fattar att det säkert är vanligt för bebisar som plaskat runt i fostervattnet så länge- men ändå är det så otroligt roligt att bada tösen då man ser hur hon njuter. Så, gott folk- låt mig presentera nya Hanna-Maria Seppälä! Nästa gång tränar vi lite crawl.

Dessa pyttesmå fötter kunde man beundra i en evighet.

i studion

Idag tillbringade vi förmiddan i en fotostudio. Min lillebror och hans sambo hade köpt en familjefotografering åt oss som gåva. Inte nåt som man själv skulle ha kommit att tänka på. Så omtänksamt och så förbaskat roligt!

Fotograferingen gick hur bra som helst. Fotografen och hans assistent jobbade på i över två timmar och vår lilla fröken orkade vara vaken så länge(!) Och naken- de flesta foton togs så att hon var helt näck eftersom fotografen tyckte att det helt klart blir de bästa fotona med bar kropp då babyn är så liten. Ska bli så otroligt spännande att få se fotona om en vecka! Men nu ska jag iväg till S-market för att köpa en matkasse åt samma snälla lillebror. Han har varit två veckor på Krabi och kommer hem snart. Jag ska överraska dem med lite finsk mat så att de inte behöver gå iväg och handla det första de gör de är hemma. Over and out!

varde ljus! och det blev ljuuuuuust!

Med risk för att låta tjatig så måste jag nog bara få skriva att en vinter inte är en vinter utan ordentligt med snö. Tackar snögudarna för att vi äntligen har lite vitt på marken! Tog Lill-Fia med  på en promenix runt Tölöviken.

 

Gillar de dinglande lyktorna skarpt. Tack Lux Helsinki för ljusen! Sku ha fotat ännu mera om jag int sku ha hållit på och frysa fingrarna av mig.

life is good!

Jag mår så bra just nu! En dag ute på en riktig långlänk med vagnen gjorde succé. Blir så pigg av att vara

ute  ( no kidding- vem sku nu int bli det! ) och jag störtnjuter av att tänka på att jag snart får börja träna på riktigt igen. Det att vi nu hade några minusgrader och lite snö gjorde inte saken sämre precis. Solen tittade  fram och jag trallade och traskade på och tänkte att jag kunde gå hur länge som helst. Gjorde en pitstop hos en kompis i Kottby - där vi laddade med mat, kaffe och chokokaka. Sa jag redan att livet e gott?!

första gången

Igår var vi första gången på restaurang alla tre. Hittills har Subway- och cafebesök varit det närmaste restaurang vi kan komma - men igår då vi var på stan och shoppade loss ( jajjamensan, köpte en top) blev vi hungriga. Lediga dan igår gjorde ju att de flesta restauranger var proppfulla men till slut hittade vi en dit vi rymdes med vagnen. Funderade nog på hur länge vi månne kan sitta där innan vår lilla trollfröken blir less på stället- men det var nog bara föräldrarna som var nervösa. Hon sov så gott hela tiden så att hon knappt vet om att hon varit på restaurang.

chokomonstret här hej!

Under julhelgen bestod min diet till sjutti procent av Fazers choko, kakor och andra godsaker. Vi hade just kommit hem från sjukhuset och alltid då vi fick besök av nån åt vi nåt gott. Jo- och fastän vi inte hade besök åt jag nåt gott. Visst åt jag riktig mat och julmat också- men visst var det godsakerna som kept me going. Är man trött och allmänt omtumlad så hjälper nog choklad mer än bra- tro mig! 

Det var nåt jag unnade mig bara för att det var jul och bara för att vi nu hade en rätt så speciell situation hemma. Jag visste att det var tillfälligt och efter julen skulle allt vara annorlunda.



Som tur är så är all choklad i huset slut nu- den enda chokoasken vi har kvar är denna lilla ask som vi i veckan fick. Dessa praliner är sååå goda och jag njuter av varje minsta bit som om  den var den sista. För de är ju de sista. Har ännu inte klurat ut vad jag ska ersätta all choklad med- morötter?

Nåt annat som jag njuter av just nu är en annan present som jag fick, kaffeee! Doften är så ljuvlig så jag nästan svimmar av lycka varje gång jag öppnar detta kaffepaket.

Jag blir annars så glad då jag ser att nån kommenterat här! Hittills har jag ju inte vetat om nån överhuvudtaget läser- statistiken visar att jag har många besökare från vårt östra grannland- men hur många ryssar kan svenska liksom? Daa.

där vi en gång gått

Det här kommer nog att vara det tråkigaste blogginlägget i världshistorien, men...

Idag gick jag den hittills längsta promenaden med vagnen- var ute nästan i en och en halv timme. Lillskruttet sov så gott  hela tiden och mamma mådde prima- vår lenkki gjorde gott för både kropp och själ.

 Sku ju inte tro att det e den fjärde januari då man är ut och går.

Jag hann redan skryta med att vi fått snö - jag meddelade syrran att vi fick ett härligt vinterlandskap dan efter att hon och hennes sambo flög tillbaka till Zürich. Nå, nu A ser du hur mycket vinter vi har, hihii. Nästa morgon vaknade vi och allt var veke. Det enda positiva som jag kommer på med vädret är att det känns tryggare att gå ut med en lite över två veckor gammal bebis då det är + 5 än om det sku va tio grader kallare. Måste ju öva oss lite i hur vi ska klä oss o sånt. Dessutom e det ju så otroligt skönt att bo i centrala Helsingfors- vi kan gå hur långa lenkkin som helst och ändå känna oss trygga- man kan när som helst ta spåran, bussen eller metron tillbaka hem. Då det ännu e gratis att åka med barnvagn gör ju saken ännu lättare- hemresan e tryggad fastän plåmsan e hemma!

det mest fascinerande med bebisar

- är att en dag inte är den andra lik. Den första veckan sov hon i princip hela tiden- vad hon nu vaknade för att äta emellan. Sedan var hon rätt så smågnällig i rätt så många dar- tills hon i förrgår och igår lärde oss vad panikvrål är. Hon gallskrek i sträck - trots att vi sett till att allt var som det skulle och alla hennes behov var tillfredsställda. Hon vrålade så  att jag var helt säker på att grannarna skulle anmäla oss för barnmisshandel. Idag höll hon på och slå världsrekordet i sömn. Hon har sovit så länge så man nästan velat väcka henne bara för att. Idag fick vi besök av rara kompisen K som var hos oss i över fem timmar men knappt hann se bebisen vaken alls. Tänk vad olika dagarna kan vara.

året som gick

Har roat mig med att kolla på foton från fjolåret.Välkomna att ta del av mitt år 2011!

I februari tog jag tjänstledigt en vecka och åkte till Alperna med en go´vän. Veckan var underbar- trots att snöläget inte var det bästa.

Det här stället blev bekant eftersom de hade byns nästan enda after ski. Dessutom på 100 meters avstånd från var vi bodde och så långt tyckte vi alltid att vi orkade gå.

Efter en vecka med sol & snö var jag rosig om kinderna och  redo att återvända till vardagen.

Vi skidade och njöt av den snörika vintern. Här hemma blev det bara flataskidning- mest i Svedängen där spåren ju alltid är i huippuskick. Fotot  är från "Seljesspåret"  som  vi nötte under sportlovet i Österbotten. Mycket snö men just inga backar.

  Vi skidade, skidade och skidade.

Ibland tog man en paus för att grilla korv.

Har haft som tradition ( sedan jag flyttade till Helsingfors) att gå och kolla världscupstävlingarna i Lahtis. På eller bredvid spåret- där trivs jag allra bäst. I Lahtis såg jag annars Mika Myllylä- kan int fatta att han ett halvt år senare var död. I skogen bakom hoppbacken  i Lahtis var han såsom jag kommer minnas honom: hurtig, glad, positiv och vänlig mot alla.

På påsken var vi i en stuga i Hartola. Vi grillade, badade bastu och gick på vandringar i häftig terräng. Solen sken- och jag hade just fått veta att jag var gravid.

Hunden älskade semestern vid stugan. Den fick springa fritt i skogarna- och den sprang. Efter fem dagars spring sov den fem dar nästan  i sträck då vi kommit tillbaka till stan.

Vi tillbringade långa veckoslut också vid  några andra stugor. Vid en stuga vid  Lojosjön var vi för att fira min brors födelsedag.

Vi tävlade i 10-kamp. Mölkky och minigolf hörde till grenarna.

Den första juni var vi på vårt första ultra. Det var magiskt att se att babyn/ fostret sprattla på. Känns konstigt att den lilla söta ungen som ligger i min famn varit så lik en utomjording  på bild för bara ett halvt år sen.

I juni  flög vi till Sicilien för två veckor. 

 Jag åt och åt och åt. Jag var hela tiden hungrig.Vi var lite besvikna på den mat vi serverades. Kanske vi bara inte hittade de rätta restaurangerna - eller så var förväntningarna för höga.

Min bula syntes redan rätt så bra. På hösten då jag  återvände till jobbet började alla trevliga kommentarer hagla över mig " Men e du heeeeelt säker att du int väntar tvillingar" , " Men herregud så stor du e"...jaa-jaa, ni vet! Kommentarer som int just då kanske känns så sporrande - men nu skrattar jag bara åt allt!

Det var härligt att komma tillbaka hem. Jag njöt av livet som semesterfirare i Helsingfors.

 Picknickade på diverse holmar och stränder. Det som jag kommer sakna mest med Helsingfors då jag flyttar bort är nog det att man kan göra vad som helst när som helst. De små båtbussarna kör sina rutter och det är lätt att hoppa på en och tillbringa en dag ute på en holme- fastän man inte skulle ha en egen båt.

Träffade min good old friend, fina C,  och fick umgås med henne och hennes tjusiga dotter.

På kvällen var vi på seglats med hennes bror & co.

 Sedan styrde vi kosan mot Österbotten. Hamnade i en häftig åskstorm på vägen upp.

Ett av mina favoritställen på denna jord. Mammas och pappas sommarstuga på en holme nånstas i paradiset.

Pappas rökta fisk hör givetvis till sommarens favoritögonblick.

Jag såg den första riktiga bobollsmatchen i mitt liv. En superpesismatch som jag tyckte var lite seg. Men som det syns i föregående mening har jag int riktigt expertkommentatorstatus än.

I augusti åkte vi upp till Lappland för att njuta av en den somriga och sköna Äkäslompolo. Det var första gången jag varit i Lappland sommartid. Ett avkopplande lugn mötte oss...

...men bäst med resan var nog att få vandra och umgås med världens bästa familj.

 I augusti då vardagen var tillbaka försökte vi ännu ta ut allt av sommarn under veckosluten. Cyklade runt och njöt av de sista varma solstrålarna.

Hittade ett café som många andra inte hittat till.

Vi stortrivdes på Stadion under hösten. Såg  friidrottslandskampen FIN-SWE och alla fotbollslandslagsmatcher. Där ljög jag nog lite- vi gick hem i pausen då Finland spelade mot Sverige. Då var vi dyblöta och kalla och det var oktober och jag var gravid och ville inte bli sjuk. Orka med nån förkylning som man dragit på sig bara för att se Sverige vinna, hihiii. Men tur att vi bor nära Olympiastadion; den andra halvleken såg vi hemma på tv med en take away-pizza i handen.

Till höstens godbitar hör promenader i skogen.

 Vi sökte ( och hittade) tranbär på mossarna  i Borgå.

Den här trattisbilden är fejkad- jag var nog med i skogen men  orkade plocka typ fyra själv. De andra ( och hundra liter till) har min pappa plockat. Och nu orkar jag inte mer med dessa bilder- den här bildkavalkaden blev så mycket mer omfattande än jag tänkt mig. Slutet av året blev ändå nåt som jag aldrig kommer att glömma.Idag är vår dotter två veckor gammal och dessa två veckor har förmodligen varit nåt av de mest känslofyllda i mitt liv.